Syftet med den här laborationen om Hall-effekt är att jämföra metaller och dopade halvledare. Vi ska se enorma skillnader i laddningsbärartäthet och drifthastighet i båda fallen. Vi ska se att skillnaderna i laddningsbärarnas mobilitet (förhållandet mellan drifthastighet och fältstyrka) inte är särskilt stora.
Som källan för magnetfältet använder vi här en permanent magnet. Man kan mäta det magnetiska flödet somtidigt med mätningen, eller man kan upprätta en kalibreringsgraf med B-fältet som funktion av avstånd mellan magneterna.
Utan elektromagnet är det svårt att bestämma magnetomotståndet eftersom det är en relativt liten effekt, så den delen i PhyWe's handledning utgår. Men kolla det genom att mäta plattornas motstånd utan fält och vid högt fält.
Innan Hall-mätningarna ska man nolla den transversella spänningen vid vid maximalt tillåten ström med hjälp av trimpotentiometern på kretskortet.
Mät Hall-effekten som funktion av ström (i båda strömriktningar) vid starkt magnetfält och som funtion av magnetfält (båda riktningar) vid hög ström. Vilken mätning ger mer pålitliga väden?
Man följer i stort sätt PhyWe's labbhandledning, men man kan välja en annan stabiliserad spänningsaggregat för strömmen genom folien. Temperaturen mäts med en Omega-termokoppel-utläsare.
PhyWe's handledningar: