Svensk Uppslagsbok (Malmö, 1952)

Rydberg började tidigt intressera sig för fysikaliska problem. Efter att ha utfört ett arbete över friktionselektriciteten, blev han 1882 doc. i fysik. 1897-1901 var han tf., 1901-1908 e.o., 1908-19 ord. prof. i fysik i Lund.

Från början av 1880-talet ägnade sig Rydberg nästan uteslutande åt studiet av grundämnenas periodiska system och utförde på detta område en rad arbeten, genom vilka han dokumenterade sig som en av samtidens genialaste naturforskare. Han undersökte flera för grundämnena karakteristiska egenskaper och deras periodiska förändringar vid uppstigandet i det periodiska systemet. Han fördjupade uppfattningen av detta framför allt genom att framhäva betydelsen av grundämnenas ordningsnummer, atomnumret, och genom härledandet av de aritmetiska lagbundenheterna inom systemet.

Utomordentligt fruktbärande voro hans undersökningar av grundämnenas emissionsspektra. Han påvisade en serie lagbundenheter i dessa spektra och fann bl.a., att våglängden (eller svängningstalet), varigenom en spektrallinje karakteriseras, kunde framställas genom en enkel formel, innehållande ett fåtal konstanter. Han visade att en av dessa, senare efter honom kallad rydbergkonstanten, hade universell karaktär och var vid alla grundämnens spektra praktiskt taget densamma. Sina beräkningar grundade Rydberg på ett observationsmaterial, som hopbragts dels av honom själv, dels av andra. Trots att detta material mången gång var ofullkomligt, förstod Rydberg att härur draga slutsatser, som först långt senare kunnat övertygande verifieras.

Rydbergs arbeten, som genomgående präglades av en sällspord visionär blick, blevo ej förrän under hans sista år och efter hans död till fullo uppskattade. Medan vissa av hans resultat voro grundläggande för den bohrska atomteorien och den därpå grundade utvecklingen av atomfysiken, funnos andra resultat, som stodo i strid med denna och vilkas riktighet först genom den moderna atomfysiken blivit ådagalagd.