J.R.Rydberg

Några minnesord med anledning av utgivandet av hans arbete över elementens emissionsspektra på Ostwalds Klassiker-bibliotek.

G. Borelius

[Huvudarbete] [Uppskattning] [Atomvikterna] [Mannen] [Yttre dragen]

I serien Ostwalds Klassiker der exakten Wissenschaften, som utgör en samling av nytryck av betydelsefulla vetenskapliga skrifter, utkom för någon tid sen som nr. 196 J.R. Rydbergs undersökningar över de kemiska elementens emissionsspektra. Jag skall som en av Rydberg lärjungar samtidigt med en kort anmälan av denna bok försöka ge ett bidrag till en karaktäristik av den nu för tre år sedan bortgången forskaren och hans verk.

Den föreliggande avhandlingen kan betecknas som Rydbergs huvudarbete. Den inlämnades 1889 till svenska vetenskapsakademien och trycktes följande år i dess handlingar. Nytrycket är föranstaltat av Rydbergs efterträdare i Lund professor Siegbahn, som försett det med ett företal. Jämte Siegbahn står den tyske översättaren (avhandlingen var ursprungligen skriven på franska språket) professorn A. v. Oettingen som dess utgivare.

Då Rydberg framträdde med sitt brett anlagda arbete över lagbundenheterna i grundämnenas emissionspektra, anade man ännu föga att på detta område, där sedan flera årtionden tillbaka ett stort experimentellt material hade samlats, stora landvinningar var att göra för den teoretiska fysiken. ...

Det nya och banbrytande i Rydbergs arbete blev emellertid icke på länge uppskattat och erkänt. Det dåtida intresset inom spektroskopien låg, som Rydberg i sina inledningsord så träffande påpekat, så övervägande på sakens rent beskrivande sida, att den omständigheten, att Kayser och Runge själva skaffade det experimentella materialet till sina numeriska prövningar, medan Rydberg ofta anlitade andras ofta ganska bristfälliga material, satte Rydbergs arbete i en ofördelagtig dager. Det låg nog för övrigt i tidsandan att rent av föredraga en interpolationsformel som Kayser och Runges just på grund av dess frihet från djupare spekulationer. Ett minus för Rydberg var dessutom att hans arbete publicerats något år efter konkurrenternas. Det är därför av stort historiskt värde att professor Siegbahn i sitt företal till klassikerupplagan av Rydbergs arbete genom framdragande av inlagor och föreningsprotokoll från åren 87 och 88 tydligt påvisar att Rydberg börjat och utfört större delen av sin undersökning utan kännedom om Kayser och Runges arbete, möjligen börjat den rent av utan kännedom om Balmers.

Jag skall icke utförligare ingå på den rikedom av detaljer, som Rydbergs föreliggande arbete innehåller. De har redan en hedrad plats i den vetenskapliga skattkammaren, och man kan läsa om dem i läroböcker og specialarbeten. Av större intresse torde vara att här något uppehålla sig vid det, som endast de, som levat i forskarens närhet, minnas, men vetenskapen snart glömmer, hans förhoppningar utöver det han lyckades fullfölja och hans misslyckade ansträngningar.

I sitt arbete över grundämnenas spektra tar Rydberg framför allt sikte på lagbundenheterna i avseende på det periodiska systemet och för honom själv var detta arbete endast ett led i hans mångsidiga bemödanden att komma det periodiska systemets gåta in på livet. Han hade redan tidigare publicerat tre avhandlingar om det periodiska systemet och har även senare återkommit till samma forskningsfält. Det förtjänar särskilt att framhållas att han kanske tidigast av alla framhöll atomnumrens stora betydelse vid sidan av eller framför atomvikternas. Under de sista decennierna av hans liv var det ett speciellt problem på detta område, som mer än något annat sysselsatte Rydberg. Han väntade att atomvikterna skulle kunna uppställas på ett eller annat sätt som funktion av atomnumren. Vid den tid, då Rydberg först angrep denna fråga, var den form han gav helt naturlig och tillåten. Det var omöjligt att förutse den överraskande upplösning hela saken skulle få 20 år senare i och med isotopteoriens framträdande. För Rydberg själv blev det dock av en ödesdiger betydelse att han på detta sätt band sig fast vid ett olösligt problem eller i varje fall en felaktig frågeställning. Han nedlade här hela den energi, varav han var mäktig, och med den sällsynta gåva han ägde att komma numeriska lagbundenheter på spåren hade han sannolikt kunnat lösa problemet om en lösning överhuvudtaget funnits. En olycklig omständighet var också, att det alltid fanns en möjlighet att förklara de uteblivna resultaten i osäkerheten hos vissa atomviktsbetstämningar. Det torde ej vara allt för oriktigt att på kontot av detta problem skriva mycket av skulden till att Rydbergs senare produktion blev av relativt ringa värde och till det förtidiga nedbrottet av hans andliga krafter. Det var också lösningen av detta problem, som ur hans önskningar växte till en inre verklighet för honom den dag omdömet svek.

Om sålunda Rydbergs forskargärning sedd under ren fysikalisk synvinkel måste te sig helt nära förknippad med det periodiska systemets numeriska problem och sålunda i viss mån ensidig, framträdde han emellertid personligen för sin omgivning som en man med mångsidiga intressen och en rik originalitet, vart än hans intressen vände sig. Han var kanske på sin tid den ende som lånade böcker på kinesiska språket från Lunds bibliotek och han har skrivit om urpatriarkernas ålder. Vidare var han en senfödd anhängare av den naturfilosofiska skolan och särskilt under de senare åren utvalde han för sina spekulationer ett område, som lämnade riklig plats för fysikaliska och naturfilosofiska paralleller, nämligen de fysikaliska storheternas dimensionssystem.

Den organisatoriska sidan av en institutionschefs och universitetslärares åligganden var icke Rydbergs sak, men hans starka och originella vetenskapliga personlighet kunde dock icke undgå att sätta sina spår, och vad som kanske brast i det metodiska ersattes genom en stor personlig älskvärdhet och hjälpsamhet i umgänget med hans lärjungar. Alldeles särskilt omhuldade Rydberg det vetenskapliga föreningslivet och hans forna lärjungar ha kanske de allra bästa minnena av honom från föreningssammankomster och utflykter.

Om de yttre dragen av Rydbergs liv lämnar förordet till klassikerupplagan följande meddelanden. Han var född i Halmstad 1854 och gick där i skola. 1873 kom han som student till Lund, där han 1879 disputerade på en matematisk avhandling, varpå han följande år blev docent i matematik. 1882 övergick han till en docentur i fysik och meriterade sig härför genom en avhandling på beröringselektricitetens område. I över 20 år från 1876-97 var han assistent vid Fysiska Institutionen hos K.A.V. Holmgren med vilken han länge stod på ganska spänd fot. Efter dennes avgång var Rydberg tillförordnad professor 1897 till 1901, då han utnämndes till professor i fysik. Formellt avgick han från professuren vid sin 65-årsdag i slutet av 1919, men på grund av sjukdom hade han under de sista 5 åren ej kunnat uppehålla sin tjänst. Julen 1919 befriades han av döden från sitt sjukläger.

Den långa väntan på en fast befattning bragte Rydberg i ekonomiska svårigheter, som länge tvingade honom att söka sig biförtjänst som siffergranskare i en sparbank.

Av orsaker som vi redan berört dröjde det ganska länge innan Rydbergs vetenskapliga insats blev fullt uppskattad och erkänd inom den vetenskapliga världen. Inom sitt eget land erhöll han aldrig något erkännande under sin livstid. Man söker förgäves hans namn i Nordisk familjebok där bokstaven R utkom så sent som år 1916, då hans namn redan var känt av varje fysikstuderande. På sjukbädden nåddes han däremot av ett inval i Royal Society som glatt honom mycket. Först nu efter hans död är en förändring i den svenska allmänhetens uppfattning av Rydberg förtjänst att anteckna. Icke minst torde det vara att tillskriva de framgångar på spektralforskningens område, man fått bevittna dels i vårt grannland genom Bohrs och andras arbeten, dels i vårt eget genom Siegbahn och Heurlinger, båda Rydberg lärjungar från hans senare år, och tack vare det erkännande, som från dessa håll kommit Rydberg till del. Alldeles särskilt måste man vara professor Siegbahn tacksam för det monument han i och med föranstaltningen av den föreliggande klassikerupplagan rest åt sin företrädare.

[Top] [Huvudarbete] [Uppskattning] [Atomvikterna] [Mannen] [Yttre dragen]

Matematiska och systemtekniska institutionen
Vejdes plats 6 och 7, Växjö universitet, 351 95 Växjö.
Telefon: 0470-70 80 00. Fax: 0470-840 84.
Ansvarig: Pieter Kuiper